Trist att se, bland flera andra, Johannes Anyuru figurera i detta självhögtidliga, till intet förpliktande handuppräckningssammanhang. Jaha? Man manifesterar fräckt och oförväget, dels mot främlingsfientliga och dels mot liberala (!) krafter genom att vägra gå på efterfest just den här kvällen?
Anyurus första två diktsamlingar (Det är bara gudarna som är nya och Omega) var fantastiskt bra, tycker jag. (Mina Corren-recensioner från den tiden tycks tyvärr inte ligga kvar på nätet.) Sedan kom han att alltmer att hemfalla åt eller anpassa sig till den dominerande språkmaterialistiska linjen (Städerna inuti Hall) för att nu senast ge ut en ställvis nästan oläsbar, metaforiskt överlastad roman (Skulle jag dö under andra himlar) i den seglivade genren fjärrskådande fragmentarism eller oblygt poetiserande självromantisering.
Kanske hänger det ihop på något sätt?
Att alltför tidigt bli alltför omhuldad av etablissemanget främjar kanske inte alltid själva konsten? Vilket man i så fall ju knappast kunde lasta Anyuru för. Däremot borde han, enligt mig, fråga sig vad han egentligen ansluter sig till för en sorts rörelse, litterärt likaväl som politiskt (och nej, dessa två abstrakta storheter är inte och borde därför heller inte ständigt, ner i minsta val av adjektiv, från högre ort förklaras vara oupplösligt förenade; fråga dissidenterna från forna östblocket till exempel) när han nu alltså har valt att underteckna ett upprop vars budskap närmare besett snarast tycks ekvivalent med motståndarsidans grovt förenklande fraseologi. (Sällan den som skriker högst som har den klokaste lösningen på ett problem, som historien borde ha lärt oss.)
Till mig är det ingen vits att vända sig med petitioner, vem som nu skulle få den idén. Jag går inte i ledband, vare sig politiskt eller litterärt, och vägrar varje hafsigt utförd kollektivaktion. (Återkom när man skjuter arbetare eller utfärdar fatwor mot en konstnär härnäst, då hellre.)
Så oblygt självromantiserande är jag. Och jag gillar inte när folk, oavsett politisk hemvist, mest verkar vilja synas och piska upp stämningar; det fick jag nog av redan i skolan, där det jämt skulle tisslas och tasslas och skrivas i olika, noga utvalda vänböcker.
Kuriosa: I likhet med Johannes Anyuru har även jag bott i Växjö en period, med min mamma, i lägenhetsområdet Nydala några kilometer norr om stan. Jag var inte gammal då och sprang väl mest omkring i prassliga galonisar med plastgevär och hink och spade och sådär, men minns så väl att jag kom bort en gång, och hur orolig mamma då hade blivit.
Slutligen ett tänkvärt citat, hämtat ur Anyurus märkvärdigt vackra debutbok:
Vreden, gudinna, besjung
som brann i min nigger Akilles,
många avslagna knivblad
nedstuckna i brevinkasten
många spottloskor blandade med blod,
orden är hjälmar
som klyvs
till bronsskålar och fylls,våra fäders tårar.
