Expressens kvicke berlinkorre Malte Persson gör sig dummare än han är, och Aftonbladets politiske kommentator Martin Aagård famlar i sitt röda mörker där tingen undantagslöst framträder i termer av förstenad ideologi och politik; till och med Wittgensteins Tractatus och Goethes färglära; till och med en grankotte om våren och lösgodishyllorna hos Coop Forum.

Twittra gärna vidare, för all del, men låt bli att idiotiskt syltburksetikettera våra mest läsvärda författare, tack. WK ”är” varken det ena eller det andra, naturligtvis, däremot beklagade han så sent som 1990 djupt det faktum att vi ”så målmedvetet har utrotat den klassiska bildningen i Sverige” varför han till nöds kunde benämnas kulturkonservativ, vilket var någonting annat.

Zwei Fragen:

Vad hände med ”författare” – om någon minns den gamla skråtiteln?

Och hur i hela friden hamnade jag i den digitala trattens femte krets?

Tryckpressens valsar

Tröskans roterande kam

Blodröd sjönk solen

(Till Tomas T.)

Ny banbrytande barnbok lyckosamt utgiven och smart lanserad på den pursvenska bokmarknaden. Och så: Klart med ”nygammal” socialdemokratisk partiordförande (maskulinum el. utrum) efter debaclet kring den ofrivillige bidragsinhöstaren och kulturvännen Håkan Juholt, jovialisk skulptörson som frivilligt valde att avgå, utan påtryckningar från hederliga verkställande utskottet, där man tvärtom förtvivlade och helt sanningsenligt ska ha slitit sitt könsneutrala hår vid det tråkiga beskedet om vederbörandes illojalt inkastade gubbhandduk.

IF Metall-basen Stefan Löfvén anmodas nu ta över efter svikaren Håkan Juholt, som tyvärr alltså gav upp utan kamp. Lite sorgligt, men desto mer spännande. Och Vikboblogg vill härmed önska både ”henom” och partiet lycka till i deras fortsatta moderna utjämningsarbete på alla tänkbara och otänkbara fronter. (Ty intersektionaliteten till alla lycka bär…)

Det blåser som bekant rätt kalla vindar nu, från kontinenten.

”Men mest av allt avskyr jag att trängas med målare. Delvis är det förstås därför att det är dem som jag känner bäst, och det är ju en känd sak att man kan ha större skäl att avsky något som man känner i grunden. Men jag har ett annat skäl: KRITIKERNA. De är en pest som jag aldrig har förstått mig på. Om jag vore en stor kirurg, och en herre som aldrig har hållit i en skalpell, inte är läkare och aldrig har lagt stödförband ens på en katt, skulle komma och förklara vad jag gjort för fel vid min operation, vad skulle folk säga då? Samma sak med måleriet. Det konstiga är att folk inte märker att det är samma sak, och även om de skulle skratta åt kirurgkritikerns pretentioner lyssnar de ändå med en viss respekt på omdömen från en kritiker som kan ha målat en gång i tiden, om så bara några medelmåttiga dukar. Men också i det fallet skulle det vara absurt, för hur kan man tycka att det är vettigt att en medelmåttig målare ger råd åt en som är bra?”

Ernesto Sabato, Tunneln (övers. Peter Landelius)

Björn d.y.

1) Till sin yttre apparition förefaller de mig faktiskt rätt lika, Ranelid och af Kleen.

2) Tyst i klassen! är en roman, och på romaner är det vanskligt att resa moralkrav.

3) Åtminstone en av dem borde nog rodna, och då menar jag inte Björn Ranelid.

Undrar varför, egentligen?

Ett djupt rättvist besked, hursomhelst, då själva logiken i gengäld lyfter fram de sämsta författarna (den djärva poeten, kritikern, kolumnisten) som de i varje fall förträffligaste människorna.

 * Bevisläge: Man hade ägnat skrivakten avsevärd tid och omsorg. Eller kort sagt: tagit den på förbryllande stort allvar.

Mest odräglig?

Mest förträfflig?

Från och med nu är därför min nya adress:

olaklippvik@gmail.com

Ursäkta omaket.

Och när jag ändå är igång: God jul och Gott nytt år!

Jaha. Den här bloggen låter jag väl ligga kvar så länge. Har sagt ungefär vad jag hade på hjärtat, tror jag.

Tack för att du läste.

Vale.

Hur som helst glädjande att folk nu lite varstans läser Mario Vargas Llosa igen, särskilt i Sverige. Liksom kring samma tid i fjol: Herta Müller. Eller kanske ännu hellre, som för sju år sedan: J.M. Coetzee.

Något måste Akademien vara bra för, med andra ord.

Glasklar sådan, dessutom.

Såhär (se nedan) skrev jag f.ö. i våras om en annan text av Aase Berg – den vilt sluggande och i mina troskyldiga ögon tillika nästan obegripligt populära Uggla-författaren med ständigt lika torrt på den kloförsedda fot med vilken hon energiskt gripit tag om bashing-branschgrenen (ursäkta svengelskan) i svenskt kulturliv sedan 10-20 år tillbaka, typ.

Fast den repliken föll inte i god publicistisk jord, kan man säga. Världen var väl inte redo än, helt enkelt.

Nu kanske den har blivit det?

Dagboken fjärmar oss från själen, skriver Aase Berg (Expressen 28/5) och fastslår att om själen finns så finns den i fiktionen.

Dagboken? Själen?

Jag läser artikeln igen, men går vilse bland begreppen. Texten dignar av suggestiva sammansättningar typ ”dagboksbloggosfärens jättelika dumhjärna”, ”mindfulnessmonster”, ”blobbmobb”, ”fettbebis” och ”kreditekonomi”. Samtliga vagt pekande mot den ”ekande tomhet av jagbrist” som sägs kringgärda ”trenden” – vilken jag personligen lyckas spåra så långt tillbaka som till Augustinus. En seglivad trend, således. Fjärmar oss olyckligt från själen, tallkottkörteln eller vad det nu var? Från kriminalromanen kanske? Botas enklast med en kvick fix ekonomisk-populärpsykologisk kaosteori. Gärna hemsnickrad.

Nej, då blir jag mer intresserad av Aase Bergs katatoniskt tråkiga husbok från Hälsingland, bemängd med noteringar om wäder och vind och kodifierade flottstänk från teflonpannan. Den har nog större utsikter att överleva konsumtionssamhället, spår jag, än vissa andra mer ostrukturerade tankar för dagen.

OLA KLIPPVIK