G. A. Wallin (1811-1852)

“Aug. 29. Var i Museum i Louvre och gick nu igenom de rum, som sista gången ej blifvit medhunna, näml. de stora samlingarne af Romerska och gammal christna Antiquiteter, som här funnos i stor mängd i den präktigaste ordning uppställda och sedan de stora Egyptiska salarne, som jag förra gången alldeles ej vetat af och som voro fulla [av] alla möjliga gammal Egyptiska saker öfvermåttan curiösa att bese. Härtill finnes ännu ingen Katalog och ganska få piecer äro ännu med namn betecknade, hvarföre det blef mig svårt och omöjligt att få reda på dem; men här liksom lefver man i dessa aflägsna sekler och när man tittar sig om och ser menniskor från vår tid tycker man nästan dem vara Mumier mot de Egyptiska statuerna. [...] På aftonen i Theatre des Varietés, der fyra små piecer uppfördes, bland hvilka en hofscen från Richelieus tid, som uppfördes med den i dylika scener Fransoserne alldeles egna och af inga andra ännu upphunna takt och finhet  - likaså en annan liten enaktspiece från medelklassens sällskapskrets. Men deremellan gafs ett feerie i 6 så kallade taflor, der alla möjliga orimligheter och galenskaper rördes tillsammans och alla sorts fiskar och fåglar och apor och andra djur kommo fram och en björn till ock med sjöng – det var ett förskräckligt sammelsurium och publiken, som tycktes vara af medelklassen skrattade godt deröfver. Allt var liksom en parodie på theater och spektakel och kanske är äfven i sjelfva verket den tid inne då theatern skall börja parodieras och det verkliga spektaklet bli spektakel i själfva spektaklet.”

Georg August Wallin, 1843, ur Georg August Wallin, Skrifter band 1: Studieåren och resan till Alexandria (SLS/Atlantis)

Jessika t.v.

Såg att Babel har begåvats med en ny programledare: Jessika Gedin. Tyvärr var sändningstiden för sen för mig, jag går till sängs vid tio, och tro nu inte att jag fjäskar: mig får ni aldrig se i tv-soffan, men så här gulligt (nedan) skrev hon om mitt förstlingsverk en gång i världen, så henne gillar jag.

Citatet skamlöst saxat ur en glansig tidskrift (Elle?) som jag läste hellre än åtskilliga andra bleksiktiga tingestar med snarlika namn:

“I den bästa av alla världar skulle det vara Sportsmän och inte ’100 roliga historier’ som låg på toaletterna runt om i Sverige. Att läsas av alla.”

Sportsmän (Bonniers, 2005) spordes i SvD bli årets debut, trots att det bara var januari månad, samt uppskattades av självaste Nils Schwartz i typ P1:s “Vågen” såväl som i Expressen; fick ljuvligt smicker och isande beröm i en utsträckning som aldrig beskärts mig vare sig förr eller senare, bör man veta. Du blir ju betänksam! En habil skapelse, röjande en viss “konstförfarenhet” just, men inte så förfärligt mycket mer, om sanningen ska fram.

Ja, herregud, vilka minnen… Det kunde ha gått illa.

En mycket angenäm överraskning i floden av övrigt, tycktes detta vara. (Att författaren nu önskar sig bort från politiken har jag förståelse för samt sympatiserar å det djupaste med.) Resan till världens farligaste land skall härmed bums införskaffas för hejdlöst rysansvärd och munter högläsning för egna telningar!

Just här hade jag nog ändå gjort en syntaktisk rockad: Så långt ska du kanske inte gå / om inte du också vill sluta så. Det för att i stället låta varningsordet ljuda ut en smula mer anapestiskt: …om inte också du vill sluta så? (Lite beroende av hur man faktiskt hade valt att ringa in själva versfoten, vilket ofta visade sig värre.) Även om man visst fick och ibland också borde bryta den slaviska rytmen, till gagn för t.ex. en talspråklig följd. (Var det förresten kanske ett försök åt knittelhållet?)

Nej, låt oss inte gå förlorade i styv formalia; här kunde man skönja en rent hellsingsk såväl som beskowsk kvalité. Begrunda t.ex. denna utsökt böjda lilla radusling:

I skogen ligger världens värsta träsk / som bubblar brunt som kolaläsk.

Bara k-stavningen är värd pengen. Kolaläsk! Kolossalt fyndig och kul anakronism, tyckte jag. Härtill den förvisso p-korrekta ehuru charmant antiimperialistiskt införda tropen i sig. (Själv kunde jag tänka mig ett värre öde än drunkning i ett “segt” brunbubblande kolaträsk!)

Rui Tenreiros gammaldagsa illustrationer likaså utsökta konstnärliga skapelser. Rysliga motiv, förstås, men sympatiskt doppade i en kontrastvätska bestånde av jordnära och mjuka allmogekulörer.

Undrar om man kunde få den i en annan, något mindre cyanblå nyans, och inte fullt så generöst utsydd och pösig just kring bålen?

Själv är jag en riktig connoisseur när det kommer till lättburna sommarskjortor, som ska ge ett både avspänt tillbakalutat och fashionabelt mondänt intryck, nämligen.

Som vore du på väg någonstans, till ett möte i kommundelsnämnden typ, eller till 7-Eleven-butiken om hörnet, men gav dig ändå tid att sitta ner och ta en fika, och kanske få dig ett gott skratt med bästa polarna.

Inga konstigheter, så att säga.

***

Den här typen, däremot, verkar dubiös. Tydligt utvakad efter en natt vid tjutande spädbarnskorg. Iförd v-ringad tröja, med största sannolikhet från Dressman + nån form av halvlång läderkappa (?) i flammig ockra (f.ö. ett kärt arv från Navid, numer utbildad och verksam tandläkare i norra Skåne) och så en ribbstickad sladdrig azurblå “mössa” ovanpå det…

Slafsigt och oinspirerat! Till vederbörandes försvar skall dock sägas att bilden togs för snart sju år sedan, av en lokaltidning med anledning av ett stipendium hen just blivit oförtjänt tilldelad för nåt slags debutartat försök i prosagenren, stackarn.

I sanning en djupt ofördelaktig apparition, detta. För att inte säga direkt osmaklig och inte alls fräsch eller bohemiskt chic.

Men dra på munnen då människa! fick man ju god lust att utbrista.

Linné noterar f.ö. sturskt om snödroppen i sin “Blomsteralmanach” den 12 april 1755 att den skulle blomma samma dag som sädesärlan anländer och grodorna börjar kväka. Och det stämde ju ganska så bra, det.

Timmerväggar och blottat bjälklag anno sommaren 2011.

"Vad gör hon? Fotograferar? Syns man härifrån? Vad har jag på mig?"

“Den dragiga stugan är belamrad med teckningar och målningar, penslar, pennor och papperstallrikar som fungerat som paletter. På ena väggen hänger hans ursprungliga teckning av Muhammed som rondellhund. Den ser ganska liten ut för världen. [...] 

Veckan efter vårt möte attackeras han återigen under en universitetsföreläsning, denna gång i Karlstad. Bilden är densamma som sist, även om det hela är mindre våldsamt. Vilks, som fyller 66 i år, attackerades av en aggressiv mobb med ägg under skrik om Allahu akbar.

– Jag är optimist, säger han. Vi har inget förbud mot blasfemiska teckningar i Sverige, och jag tror att det går att övertyga människor om att blasfemi har en plats i konsten.”

diuvitt-vit-vitt

Låt oss inte misströsta. Någon dag kunde man läsa och tillgodogöra sig något litet ur den; andra dagar kunde man á la “Breivik” Ohlsson (enbart tack vare samma högoktanigt svensk-norska kulturprodukt) i varje fall åstadkomma lite “sug” i vedkaminen, eller åtminstone (bestämt fast ändå varsamt kärleksfullt) knyckla ner densamma i sina skäligen genomvåta stövelskaft efter morgonens självklart lätt suspekta promenad genom Ormestadskogen. (Vårvinterljus! Nästan dagsmeja! Sånglärka Tofsvipa!)

Utsikt från ett februarifönster fångad med en eländig mobilkamera...

Pga elevtexter + avslutande manusvändor nödsakas nu Vikboblogg att göra någon veckas uppehåll. Hoppas att ni, kära läsare, som börjar bli oroväckande många, hyser förståelse för detta.

Min avsikt är att återkomma snarast, utvilad, rosenhyad, och med den “trojanska” gnistan, som alltid, listigt gömd i hjärtetrakten.

Ola K